Kanske uppfattas jag som egensinnig.
Som en som alltid vill göra på mitt eget sätt.
Och ja – jag har alltid haft en stark drivkraft att gå min egen väg.
Jag älskar att lära mig nya saker. Att ta in kunskap, inspireras, lyssna.
Men sedan behöver jag omforma det. Låta det landa i mig.
Transformera det tills det känns sant – i min kropp, i mitt hjärta.
Det har varit så länge jag kan minnas.
Att tidigt lära sig klara sig själv
När jag försöker förstå varför det varit så viktigt för mig att gå min egen väg, börjar tankarna i barndomen.
Min pappa lämnade oss när jag var liten.
Min mamma bar ett tungt ansvar för att försörja oss. Hon var fysiskt närvarande, men känslomässigt kände jag mig ofta ensam.
Jag blev tidigt den duktiga flickan.
Den som klarar sig själv.
Den som inte behöver så mycket.
Kanske var det där känslan föddes – att jag behövde stå stadigt på egna ben. Att jag inte kunde luta mig fullt ut mot någon annan.
Under tonåren förstärktes den bilden.
Jag var stark. Kapabel. Full av energi.
Jag såg möjligheter överallt. Var kreativ. Viljestark.
Och jag fortsatte framåt.
När livet tvingade mig att stanna
När mina tre barn kom ville jag vara allt.
Närvarande mamma. Engagerad. Kärleksfull.
Samtidigt duktig. Presterande. Yrkesverksam.
Och dessutom starta upp min egen verksamhet.
Jag höll ihop.
Jag kämpade.
Jag presterade.
Tills det inte gick längre.
Utmattningen kom som en krasch.
Ett totalt tapp av energi, styrka och den där självklara positiviteten som alltid burit mig.
Och den kanske svåraste frågan av alla växte fram:
Vem är jag när jag inte orkar?
Vem är jag när jag inte presterar?
När jag inte är stark?
Jag tappade fotfästet.
Men det var nog just där – i stillheten jag inte själv hade valt – som jag började hitta hem.
Att hitta sin inre kärna
När allt stannade upp tvingades jag ställa nya frågor:
Vad är viktigast i livet?
Vad ger mig mening?
Vad behöver jag – på riktigt?
Det är frågor jag fortfarande får återvända till.
För viljan att vara duktig finns kvar.
Samhällets krav och prestation viskar fortfarande högt.
Men i den där stillheten började jag höra något annat.
Min inre kreativa kärna.
En djupare kraft.
Jag hittade den i det intuitiva måleriet.
I färgerna som fick tala utan krav.
Och i rörelser som kom inifrån – när jag började lyssna på vad min kropp faktiskt behövde, istället för vad jag tyckte att den borde göra.
Det intuitiva blev en väg tillbaka till mig själv.
Att gå sin egen väg – på riktigt
Så ja, jag kanske är en person som vill göra på sitt eget sätt.
Som inte alltid följer mallen.
Men det betyder inte att jag inte bryr mig om andra.
Tvärtom.
Det är just därför jag gör det jag gör.
Jag vill uppmuntra andra att också hitta sitt sätt.
Att leva mer i linje med sitt eget hjärta.
Att uttrycka sig utifrån sin längtan – inte utifrån krav.
Mina kurser i intuitivt måleri och intuitiv yoga är inte till för att du ska lära dig göra “rätt”.
De är inte ännu en prestation.
Inte ännu ett mål att nå.
De är rum för att lyssna.
För att känna.
För att komma hem.
Hem till ditt sätt att röra dig.
Hem till ditt sätt att skapa.
Hem till din rytm.
Vi har det redan inom oss
Jag tror att vi alla bär det vi behöver inom oss.
För att skapa konst.
För att skapa våra liv.
Men vi behöver stanna upp.
Lyssna.
Våga känna.
Inte bli perfekta.
Inte bli färdiga.
Utan bli mer oss själva.
Och kanske är det just det som är att följa sin egen väg –
att, om och om igen, välja att komma hem till sig själv.
Med värme och kärlek
Ulrica
