Att våga lita på den stilla rösten inom dig
Har du någon gång känt att du bara vet? Inte för att du har tänkt igenom allt i detalj. Inte för att någon annan har sagt åt dig vad du ska göra. Utan för att något inom dig stilla viskar: Det här är rätt väg. Det är den rösten jag brukar kalla intuition.
Vad är egentligen intuition?
Det är en fråga jag ofta får. För mig är intuition den där stilla rösten inom oss. Den som inte skriker högst, inte argumenterar eller försöker övertyga. Den bara vet. Den finns där under alla tankar, alla måsten och alla rädslor. Som en stilla viskning från hjärtat.
Jag tror att vi alla har en intuitiv förmåga. Men i en värld där vi så ofta uppmuntras att tänka, analysera och prestera är det lätt att tappa kontakten med den. Vi lär oss att söka svaren utanför oss själva. Vad tycker andra? Vad är det klokaste beslutet? Vad borde jag göra?
Men ibland finns svaret redan inom oss. Vi behöver bara stanna upp tillräckligt länge för att kunna höra det. Det är en av anledningarna till att jag älskar intuitivt måleri. Många tror att det handlar om att lära sig måla, men för mig handlar det om något mycket djupare. Det handlar om att öva på att lyssna. Att våga välja en färg utan att analysera varför. Att låta handen röra sig över duken utan att kontrollera resultatet. Att upptäcka hur mycket visdom som finns inom oss när vi släpper taget om prestationen.
Men det fina är att intuitionen inte bara hör hemma framför en målarduk. Den vill följa med oss ut i livet. Den kan hjälpa oss i stora beslut, men också i de allra minsta. När vi känner efter om vi behöver vila eller fortsätta. När vi väljer vem vi vill umgås med. När vi känner att något inte riktigt känns rätt, även om vi inte kan förklara varför. Eller när vi plötsligt känner ett starkt ja till något nytt.
Jag märker gång på gång i mitt eget liv att jag mår bäst när jag vågar lita på min intuition. Inte för att den alltid leder mig på den enklaste vägen. Men för att den leder mig på den väg som känns sann för mig. Det betyder inte att jag aldrig blir rädd. Eller att jag aldrig tvivlar. Tvärtom.
Skillnaden är att jag har lärt mig känna igen skillnaden mellan rädslans röst och intuitionens röst. Rädslan är ofta högljudd. Den målar upp olika scenarier och vill skydda mig från att misslyckas. Intuitionen är tystare. Den behöver inte övertyga. Den bara vet.
Och varje gång jag har valt att lyssna till den där stilla rösten i hjärtat har det, förr eller senare, visat sig vara rätt. Kanske är det därför jag tror att intuition inte är något vi ska lära oss. Den finns redan inom oss. Det vi behöver öva på är att skapa lite mer tystnad. Lite mindre brus. Lite mindre prestation. Så att vi kan höra den.
Kanske är det just idag du kan stanna upp en liten stund och fråga dig själv:
Vad säger mitt hjärta? Inte vad du borde göra. Inte vad andra förväntar sig. Utan vad som känns sant för dig. Jag tror att svaret redan finns där. Det väntar bara på att du ska lyssna. Kanske behöver vi inte leta så långt efter svaren. Kanske finns de redan inom oss.
Under bruset.
Under rädslan.
Under alla ”borden” och förväntningar.
Kanske handlar intuition inte om att hitta något nytt, utan om att långsamt komma hem till sig själv. Och kanske är det där, i stillheten, som hjärtat alltid har vetat vägen.
”Kanske handlar intuition inte om att hitta något nytt, utan om att långsamt komma hem till sig själv.”
/Ulrica Vedin