I måndags hände något som jag tror att jag kommer bära med mig länge.
Utifrån sett var det kanske ett ganska enkelt beslut. Jag gick ner i tid från mitt andra jobb ,som arbetsterapeut, för att ge mer plats åt mitt eget företag, intuitivt måleri och intuitiv yoga. Men inom mig var det som att något skiftade.
Det är svårt att riktigt beskriva, men känslan var så tydlig. Som att något landade djupt inom mig och samtidigt öppnade upp. Som att hela jag plötsligt förstod: nu gör jag det. Nu tar jag faktiskt steget mot det som mitt hjärta har längtat efter. Den där längtan har funnits där länge. Som en stilla röst inom mig. En känsla av att det finns en väg som är mer min, något jag vill skapa och dela från en plats som känns sann. Och i måndags sa jag ja till den rösten.
Ja till mig själv.
Ja till min längtan.
Ja till att tro på det som finns i mitt hjärta.
Det var nästan som att något i kroppen förändrades i samma stund. En lättnad, men också ett pirr. Som om jag stod precis i början av något nytt.
Samtidigt vet jag att det inte bara handlar om det kreativa. Att följa sin egen väg innebär också allt det där andra så som marknadsföring, teknik, planering, beslut och allt som hör till när man bygger något eget. Ibland kan det kännas stort. Till och med lite överväldigande. Men något känns annorlunda nu.
För när man väl säger ja till det man tror på, när man vågar uttrycka sin intention, så händer det något. Det är som att livet börjar röra sig tillsammans med en.
Plötsligt känns stegen lite mer naturliga.
Människor dyker upp.
Idéer kommer.
Det man längtar efter börjar hitta vägar fram. Inte för att allt är klart eller färdigt utan för att man själv har öppnat dörren.
Jag vet fortfarande inte exakt hur vägen kommer att se ut framöver. Men kanske behöver jag inte veta det.
Just nu räcker det att veta att jag har börjat gå.
Och att det här är början på något jag vill ge mitt hjärta fullt till.