Jag har funderat en del på det här med att kämpa. På hur vana vi är vid att tänka att saker måste vara lite svåra, att vi behöver bita ihop, hålla ut och kämpa på för att komma någonstans. Att det nästan finns en stolthet i att säga att man minsann inte ger upp, även när något egentligen inte längre känns bra.
Men tänk om det ibland är precis tvärtom?
Tänk om styrkan ibland ligger i att våga välja det som känns lättare, det som ger energi och det som faktiskt är i flow?
Jag menar inte att vi ska undvika allt som är svårt eller sluta ta ansvar. Livet innehåller saker som vi behöver möta även när de känns jobbiga. Men det är en skillnad mellan att möta något som är utmanande och att hela tiden kämpa emot sig själv.
Ibland kan vi hamna i situationer där något en gång kändes rätt. Vi sa ja, tog på oss en uppgift, en roll eller ett ansvar och då var det kanske precis det vi ville. Men så händer något. Vi förändras, våra behov förändras och plötsligt börjar det skava. Ändå fortsätter vi, kanske för att vi har lovat, för att vi tänker att vi måste fullfölja det vi har påbörjat eller för att vi är rädda för vad andra ska tänka om vi ändrar oss.
Men vad händer om vi istället stannar upp en stund och frågar oss: Är det här verkligen rätt för mig nu?
Inte vad som var rätt för ett år sedan. Inte vad jag en gång lovade. Utan vad som faktiskt känns rätt idag.
Jag tror att det finns mycket kraft i att våga säga: Det här trodde jag var rätt när jag sa ja, men nu känns det inte så längre. Det betyder inte att vi är svaga eller att vi har misslyckats. Vi förändras ju hela tiden. Det som passar oss i en period av livet behöver inte passa oss i nästa.
Och kanske behöver vi bli lite bättre på att lyssna på det där som känns lätt.
För vad händer när du gör något som verkligen är i flow? När du glömmer tiden, när kroppen känns levande och du nästan inte behöver tänka på vad du gör? När du märker att leendet kommer av sig själv och att du känner dig mer som dig själv?
När blommar du ut? När sprider sig det där leendet över hela ditt ansikte och hela din kropp? När strålar du?
Jag tycker att de frågorna är viktiga.
För någonstans där finns kanske en ledtråd till vad du behöver mer av i ditt liv.
Och det är här jag återkommer till det jag skrev om i min förra blogg, om att våga lita på den stilla rösten inom oss. För ibland vet kroppen och hjärtat något långt innan huvudet har hunnit analysera färdigt. Vi kan känna ett nej, ett stopp eller en längtan, men ändå försöker vi tänka oss fram till varför vi borde fortsätta.
Kanske behöver vi ibland istället lyssna när det skaver.
Inte för att alltid välja den enklaste vägen, utan för att känna skillnaden mellan det som utmanar oss på ett sätt som gör att vi växer och det som dränerar oss för att det helt enkelt inte längre är rätt för oss.
Jag tror också att vi ibland gör saker för att vi tänker att vi måste. För att vi har bestämt oss. För att någon annan förväntar sig det. För att vi inte vill göra någon besviken. Och visst, ibland behöver vi göra saker vi inte har lust med. Men ibland kanske vi behöver stanna upp och fråga oss om det verkligen är nödvändigt att fortsätta bara för att vi en gång sa ja.
Vad skulle hända om du vågade säga nej till något som tar mer energi än det ger? Vad skulle hända om du valde bort något som skaver och istället gav mer plats åt det som får dig att känna dig levande?
Kanske skulle det inte vara att ge upp.
Kanske skulle det vara att välja dig själv.
Så jag vill skicka med dig några frågor den här fredagen:
Vad känns lätt och rätt för dig just nu? Vad ger dig energi? När är du i flow? Vad får dig att glömma tiden? När känner du dig riktigt levande? Och finns det något i ditt liv som du håller fast vid bara för att du en gång bestämde dig för det?
Kanske är det dags att lyssna lite närmare på vad ditt hjärta och din kropp försöker berätta. För ibland är den modigaste vägen inte den där vi kämpar lite hårdare och håller ut lite längre. Ibland är den modigaste vägen den som leder oss tillbaka till det som ger oss energi, glädje och liv. Till det som får oss att blomma. Till det som känns som oss.
Till vårt eget flow. 💛
Med kärlek och värme!
Ulrica