Ibland behöver vi komma bort en liten stund för att komma närmare oss själva. För några dagar sedan åkte vi till Österlen. Bara två dagar. Men ibland är det allt som behövs för att få ett nytt perspektiv, fylla på med inspiration och känna livet lite extra starkt.
Jag älskar att besöka nya platser. Inte för att ”hinna se så mycket som möjligt”, utan för att nya miljöer öppnar upp något inom mig. De väcker nyfikenhet och kreativitet. Det påminner mig om hur viktigt det är att ibland bryta vardagen och låta själen få nya intryck.
En av höjdpunkterna var vårt besök på Lars Lerins galleri i Kabusa. Jag hade sett bilder av hans konst tidigare, men ingenting hade kunnat förbereda mig på känslan av att stå framför målningarna. Efter bara någon minut kom tårarna. Jag blev fullständigt överväldigad. Det var som om målningarna talade direkt till något djupt inom mig. Det som fascinerade mig mest var att jag drogs till de allra mörkaste målningarna. Där mörkret gjorde ljuset ännu starkare. Ännu mer levande. Ännu mer hoppfullt. Det förvånade mig lite. Jag brukar oftast dras till ljusa och färgstarka uttryck. Men här var det något annat. Något som berörde på djupet. Kanske var det inte bara motiven som berörde mig. Jag tror att det också handlade om hans sätt att måla. Jag upplever att Lars Lerin vågar släppa taget om det perfekta. Att han låter känslan få gå före tankens behov av kontroll. Att målningen får leva sitt eget liv. Det är något jag känner en stark själslig samhörighet med.
För mig handlar skapandet aldrig om perfektion. Det handlar om närvaro. Om modet att följa det som vill uttryckas, även när det blir oväntat. Det är ofta där det mest levande uppstår.
Vi besökte också Sandhammaren. Vilken plats. Vi gick längs stranden och det kändes som om den aldrig tog slut. Sand så långt ögat kunde se. Solen som värmde huden. Vinden som rörde sig genom håret. Jag minns att jag tänkte: ”Här skulle jag kunna bo.” Inte för att fly från något utan för att känslan av frihet var så stark. Det var som om kroppen drog ett djupt andetag. Här och nu. Ingenting behövde planeras. Ingenting behövde presteras. Bara den varma sanden under fötterna. Havet, ljuset och livet.
Vi bodde dessutom på ett litet, magiskt Bed & Breakfast där värdparet hade den där sällsynta förmågan att få en att känna sig som hemma. Den personliga omtanken gjorde hela vistelsen ännu varmare och mer minnesvärd.
När jag nu är hemma igen känner jag hur de här dagarna fortfarande lever kvar inom mig. Inte bara som fina minnen. Utan som ny energi och som inspiration. Som en ännu större längtan efter att skapa.
Jag känner mig levande.
Det får mig också att tänka på hur viktigt det är att ibland ge sig själv nya upplevelser. De behöver inte vara stora eller långt bort.
Ibland räcker det med en utflykt, ett galleri, en promenad på en plats där man aldrig varit tidigare eller ett möte med människor som gör något inom en. För när vi öppnar oss för nya miljöer öppnar vi ofta också dörren till nya sidor av oss själva. Kanske är det just där inspirationen bor och kreativiteten väcks till liv..
Den väntar bara på att vi ska ge den lite ny luft att andas.
Med värme och kärlek
Ulrica Vedin